Japan vs the West: Varifrån kommer din rädsla för robotar

Har du någonsin stannat upp och funderat på var känslan av rädsla för mördarrobotar kommer ifrån?

Nu när AI-assistenter som Alexa har gjort intrång i våra hem och flyttande robo-kamrater är nästa, anstränger de saftigaste hjärnorna i Silicon Valley och bortom sina ansträngningar för att reda ut exakt denna fråga. För var vår rädsla i Europa och Amerika kommer ifrån påverkar vart vi går härnäst med konsumentrobotar.

Jag säger Europa och Amerika eftersom robodystopier inte är universella i sin form och funktion – åk till Japan och deras uppfattning om robotar både fiktiva och icke-fiktiva är en värld bort.

Här är några övertygande teorier om varför det är så och hur robottillverkare och designers reagerar.

Robotslavargumentet

Joi Ito, chef för MIT:s Media Lab som föddes i Kyoto, Japan, skrev en lysande uppsats för Wired US i juli om varför västerlänningar fruktar robotöverherrar och japaner inte gör det. Det är väl värt att läsa i sin helhet men kärnan i Itos eleganta argument är att Japans officiella religion Shinto lär ut att det finns andar i allt – djur, växter, till och med "verktyg" som robotar – så människor har inte någon speciell rätt att exploatera dem. Jämför det med hur det gick i väst när det gäller slaveri:

"Denna rädsla för att bli störtad av de förtryckta, eller på något sätt bli de förtryckta, har tyngt de makthavare tungt sedan början av massslaveriet och slavhandeln. Jag undrar om denna rädsla är nästan unikt judisk-kristen och kanske mata den västerländska rädslan för robotar. (Medan Japan hade vad som kunde kallas slaveri, var det aldrig i industriell skala.)

"Många mäktiga människor (med andra ord, mestadels vita män) i väst uttrycker offentligt sin rädsla för robotarnas potentiella makt att styra människor, vilket driver den offentliga berättelsen."

Med andra ord, eliterna i länder i Europa och Amerika har mer en "förslava eller bli förslavad"-mentalitet när det kommer till "andra" och vi har ännu inte skakat av oss detta arv.

Argumentet Frankenstein vs automat

Var vår dystopiska rädsla för robotar kommer ifrån är ett mycket verkligt bekymmer för nystartade företag och teknikjättar som bygger omgivande, alltid-på följeslagare robotar för hemmet. När vi nyligen pratade med Ankis grundare Mark Palatucci, runt lanseringen av dess nya £249 Vector-robot, berättade han för oss att Anki ser en del av sitt "uppdrag" som att bygga en "vänlig" framtid – snarare än en "läskig" framtid – för hemrobotar. Hur uppnår man detta? Till att börja med är den söt och liten och har en känslomässigt intelligent karaktär – Vector snarkar till och med när den laddas.

När det gäller hur vi kom hit pekar Palatucci på kulturella idéer från filmer ända tillbaka till vad som allmänt anses vara ett av de första, om inte det första, science fiction-verken.

"Det finns vissa memes i litteraturen, i filmen, i många fall som vidmakthåller sig själva", säger han. "Det som verkligen är intressant är att om man tittar på, i västerländsk kultur, kan mycket av denna rädsla för teknik faktiskt spåras tillbaka till Mary Shelleys Frankenstein på 1800-talet."

Precis som Ito ser Palatucci en skarp klyfta mellan västerländska och österländska idéer om relationen mellan människor och robotar som kvarstår 2018.

"Om du tittar på österländsk litteratur, om du tittar på hur människor uppfattar robotar i Japan och Kina, är det väldigt annorlunda. Om du tittar på historien i japansk litteratur, som går tillbaka till 1600-talet, hade de dessa automater som var robotiserade i vissa känsla. Det handlade alltid om hur man kan vara hjälpsam, hur är man en följeslagare? De har en väldigt olika uppfattning om den här typen av teknik än idag, även om det är mycket medieutbyte fram och tillbaka."

Robotikens ansikte utåt

Denna splittring i hur vi behandlar robotar runt om i världen, och den resulterande acceptansen, populariteten och framstegen, har redan effekt. Lars Christensen är ledardesigner på designbyrån Swift Creatives, baserad i Århus, Danmark. Swift Creatives har arbetat med sådana som HTC på AR-hemkoncept och har också många kunder i Asien och Christensen säger att hans team under deras driftstopp forskar om användargränssnittet för robotik.

"Hur kommer feedbacken att se ut?" han frågar. "Om du Googler robotik eller AI så ser du 90 % vit, humanoidformad robotik med ett alltför sött, asiatiskt ansikte. Jag tycker att det är en väldigt svartvit beskrivning.

"Vad skulle feedbacken vara om det var en brittisk sak? Eller en skandinavisk sak? Det här kommer in i medicinsk utrustning. Jag personligen skulle tycka att det var en konstig upplevelse om jag gick in på ett lokalt sjukhus och någon humanoid sak med en kines, nästan dockansikte talade tillbaka till mig. Så det finns definitivt ett mycket intressant utrymme där som vi utforskar när det gäller UI och UX."

Faror framför oss

Vi flyttar in i kusligt dalterritorium här, naturligtvis, och Silicon Valley är ikapp. Och det går inte att förneka att det finns faror framför oss när det kommer till artificiell intelligens och robotik.

Men samtidigt kan det sluta med att vi använder robotar för att skydda oss från varandra. En annan anekdot från Joi Ito citerar Douglas Rushkoffs redogörelse för ett möte om "hur rika människor kunde kontrollera säkerhetspersonalen som skyddade dem i sina pansarbunkrar efter pengar/klimat/samhällets armageddon. De finansiella titanerna vid mötet brainstormade tydligen idéer som att använda nackkontroll kragar, säkra matskåp och ersätta mänsklig säkerhetspersonal med robotar."

Som den lilla godbiten visar, är vår robotöverherre-dystopier aldrig mer läskiga än några av de människor som vi har bestämt.