Varför den smarta TV:n fortfarande är dum – och till och med OnePlus kanske inte kan fixa det

Mobiltelefontillverkaren OnePlus väckte nyligen uppståndelse när vd Pete Lau avslöjade i ett andlöst blogginlägg att hans företag utvecklade en OnePlus-tv.

Det är ett minst sagt djärvt drag, med tanke på de svårigheter som ett nytt varumärke möter med att försöka få fotfäste på den notoriskt tuffa TV-marknaden. Men skälen Lau angav för att satsa på en OnePlus TV kan mycket väl ha slagit igenom hos många TV-ägare: "Något som verkar så enkelt som att visa bilderna från din mobiltelefon till en TV är fortfarande svårt att uppnå. Med utvecklingen av AI-teknik är vår fantasi dock oändlig – och vi ser fram emot framtiden."

Läs det här: De bästa smarta TV-plattformarna

Lau tycker att dagens "smarta" TV-apparater är skräp, men han tror att hans företags erfarenhet av att utveckla populära användargränssnitt för den mobila världen också kan förändra TV-världen.

Men har han rätt? Är dagens smarta TV-apparater verkligen så dåliga? Och även om de är det, är ett mobiltelefonmärke verkligen bäst lämpat att vända på saker och ting?

Problemet med smarta TV-apparater

Efter att ha tillbringat flera år med att testa smarta TV-apparater från i stort sett alla märken, känner jag mig kvalificerad att säga att även om vissa har blivit "smartare" med tiden, är även de bästa uppsättningarna långt ifrån där de borde vara.

Den främsta anledningen till detta är enkel: TV-apparater är inte datorer. De har helt enkelt inte historiskt utformats för att bära stora bearbetningshjärnor, och därför kämpar de för att hantera de typer av beräkningsutmaningar som ställs genom att hantera många olika innehållskällor, ett rikt och sofistikerat gränssnitt, en sökmotor, användaranpassningar och potentiellt komplexa appar.

Så det är ingen överraskning att vissa TV-märken nyligen har börjat gala om sina senaste TV-apparaters allt kraftfullare processorer. Och det råder ingen tvekan om att många smarta plattformar verkligen fungerar mer flytande och mindre buggigt än de brukade.

Men ändå känns smarta tv-apparater ofta fruktansvärt dumma.

Det är till exempel svårt att försöka göra de enorma mängderna innehållsalternativ tillgängliga för alla "anslutna" TV lättillgängliga i den relativt statiska miljön på en TV-skärm. Alldeles för många år av smart TV-utveckling har fokuserat på principen om kvantitet framför kvalitet när det gäller appar.

Vill folk verkligen att deras TV-apparater ska bli datorer?

Att försöka söka igenom och använda hundratals, till och med tusentals appar på din TV är helt enkelt inte realistiskt eller nödvändigt. För de allra flesta hushåll är de enda apparna som verkligen spelar roll videostreamingplattformar som Netflix, Amazon Prime Video och liknande. Ändå verkar tv-märken gång på gång vara tvångsmässigt drivna att leverera så många appar som möjligt, även när de allra flesta av dem bara står i vägen för de bra sakerna.

Vissa smarta TV-motorer har åtminstone blivit mycket bättre på att prioritera videoströmningsappar i sina gränssnitt. Men teknikföretag skulle gå långt genom att lära sig hur lite de flesta hushåll faktiskt vill ha av sina smarta TV-apparater.

Ett annat problem med smarta TV-apparater handlar om personalisering. Möjligheten att anpassa smarta TV-gränssnitt och upplevelser var i stort sett obefintlig för de första smarta TV-generationerna, vilket omedelbart fick dem att känna sig som "fientliga miljöer" – särskilt jämfört med deras mobila enheter.

Återigen har saker och ting blivit bättre under de senaste åren. Men även där ett smart TV-system som LG:s webOS eller Samsungs Eden-system tillåter massor av anpassning, känns sättet att uppnå den anpassningen sällan väldigt intuitivt – förutsatt att en användare ens inser att anpassningsfunktionerna överhuvudtaget finns.

Dessutom finns det några viktiga plattformar – Android TV, vi tittar på dig – som fortfarande ger alldeles för lite kontroll i sina användares händer.

Vissa försök har gjorts för att förbättra användarupplevelsen genom att låta TV-apparater "lära sig" dina tittarpreferenser, så att de kan prioritera eller "skjuta" länkar till innehåll de tror att du kommer att gilla. Bristen på in-TV-brainpower och back-end-stöd för detta, men tillsammans med hur TV-apparater i allmänhet är delade enheter som används av flera medlemmar i ett hushåll, har i allmänhet gjort att sådana rekommendationer/preferenssystem känns mer diktatoriska än hjälpsamma.

En smärtsam historia av gränssnitt…

Hur du faktiskt använder dina smarta TV-menyer är också ett enormt problem, vilket historien har visat. Att försöka använda en TV-fjärrkontroll för att komma åt komplexa användargränssnitt kan kännas som att försöka dra ut visdomständer med pincett – speciellt när det gäller att behöva skriva in e-postadresser och lösenord.

Och återigen har ansträngningar gjorts för att övervinna detta. Med LGs "Magic Remotes" kan du bara rikta fjärrkontrollen mot den del av skärmen du vill välja, medan Philips förser fjärrkontroller med några av sina TV-apparater som har kompletta QWERTY-tangentbord på baksidan. En ny generation av "smarta" fjärrkontroller, å andra sidan, har försökt drastiskt minska antalet knappar i ett försök att göra det enklare att använda smarta TV-apparater. Men dessa tenderar att misslyckas så fort du vill göra något utöver de mest grundläggande justeringarna.

#Glöm aldrig

Samsung försökte till och med katastrofalt för några år sedan göra det möjligt för dig att styra din TV genom att vifta med handen, en idé som föga överraskande förkastades av att handgesterna var löjligt tröttsamma att utföra, och som sällan kändes igen ordentligt av TV:ns fula (och dåliga) byggda. -i Camera. För att inte tala om att det fick dig att känna dig ganska dum i närvaro av vänner och familj.

De första försöken från Samsungs TV-avdelning att införa primitiva röstkontroller var också ett ganska absurt misslyckande. TV:n förstod dig sällan ordentligt och krävde så specifika fraser och dialogvägar att du praktiskt taget var tvungen att lära dig ett nytt språk för att använda dem. Vilket naturligtvis ingen i den verkliga världen kunde bry sig om att göra.

Röststyrning på TV-apparater har genomgått något av en renässans under de senaste 18 månaderna, tack vare ankomsten av mycket mer avancerade röstigenkänningsplattformar (som Amazons Alexa). Märkligt nog, om mitt hushåll och mina vänners hushåll är något att gå efter, är folk mycket mindre benägna att prata med sin TV än de är till en telefon eller en smart högtalare.

Den typ av smart-tv-problem som jag har diskuterat här är, antar jag, just det som får OnePlus att tro att det finns en enorm möjlighet för den att göra sig ett namn i tv-hårdvaruvärlden. Erfarenhet är dock inte precis till dess fördel…

Kan OnePlus förändra smart-tv-världen?

Det första man kan säga är att OnePlus är långt ifrån det första främsta mobilmärket som trodde att det skulle kunna revolutionera TV-världen. Sony, LG och Samsung har naturligtvis alla mobilavdelningar. Även om det är avgörande, när det gäller dessa företag, är deras TV-verksamhet före deras mobila verksamhet.

Om Apple fortfarande inte har hittat ett sätt att ta ut sin smarta TV till marknaden nästan ett decennium efter att ha pratat om det först, måste du undra om OnePlus kan

Apple har känt många tips om hur de tror att det kan förändra smart-TV-världen. Nuvarande vd Tim Cook sa redan 2012, "När jag går in i mitt vardagsrum och slår på TV:n känner jag att jag har gått bakåt i tiden med 20 till 30 år. Det är ett intensivt intresseområde [för Apple]. Jag kan inte säga mer än så."

Ännu mer känt säger Apples grundare Steve Jobs, i sin officiella biografi av Walter Isaacson, att "Jag skulle vilja skapa en integrerad tv-apparat som är helt enkel att använda. Den skulle sömlöst synkroniseras med alla dina enheter och med iCloud… Den kommer att ha det enklaste användargränssnittet du kan tänka dig. Jag knäckte det till slut."

Förutom att om Jobs knäckte det, fick vi aldrig se resultatet. Det här är ganska talande. För om inte ens ett varumärke med Apples meritlista och enorma resurser fortfarande inte har hittat ett sätt (eller en anledning) att ta ut en Apple-tv på marknaden nästan ett decennium efter att ha pratat om det först, måste du undra var OnePlus kommer att vara annorlunda.

Läs det här: En guide till Google Assistant för TV-apparater

Sedan finns det Android TV. Googles strävan att "revolutionera" smart-tv-utrymmet från en dator/mobil enhetsbakgrund ledde till det som nu länge har varit för mig det sämsta smart-tv-gränssnittet av alla. Finns på bland annat Sony och Philips (Europa) TV-apparater, dess gränssnitt är klumpigt, dess layout visar liten förståelse för vad TV-användare verkligen vill prioritera, det har traditionellt sett varit väldigt buggigt och det är smärtsamt ont om anpassningsalternativ.

Den erbjuder åtminstone omedelbar kompatibilitet med Chromecast och, på senaste implementeringar, Google Assistant. Android TV ger åtminstone en känsla av den allsidiga systemintegration som Steve Jobs pratade om. Men att säga att det fortfarande har en lång väg kvar skulle vara en ganska episk underdrift.

LG:s webOS-berättelse kan ge oss – och OnePlus – lite mer hopp. Detta Linux-baserade operativsystem utvecklades ursprungligen av Palm för användning på dess bärbara enheter. Men det slutade med att det ägdes av LG, som satsade enorma resurser på att förvandla det till det som vid sin TV-lansering 2014 lätt var det mest attraktiva, smarta, lättanvända och förnuftigt fokuserade operativsystemet i smart-TV-världen.

Grejen med webOS är dock att medan aspekter av operativsystemet kom från en mobil bakgrund, närmade sig företaget som tog det och förvandlade det till ett TV-operativsystem sin FoU från mycket en TV-bakgrund och perspektiv.

Så den stora frågan är: har OnePlus verkligen tagit hänsyn till all denna historia med sina egna TV-planer? Kommer den verkligen att förstå att det som fungerar för mobilen inte nödvändigtvis fungerar för TV? Att tv- och mobilvärlden faktiskt är polära motsatser när det gäller att utveckla användargränssnitt?

Har OnePlus verkligen tagit hänsyn till all denna historia med sina egna TV-planer?

Jag kan faktiskt inte låta bli att undra om de flesta ens vill att deras TV-apparater ska vara smarta. Eller åtminstone smart utöver att kunna komma åt bara de mest grundläggande TV-streamingtjänsterna.

TV-apparater är i grunden passiva, "avslappnade" enheter. Människor har ägnat decennier åt att bara slå på dem, luta sig tillbaka och koppla av. Vill de verkligen att TV-apparater plötsligt ska bli effektiva datorer, kompletta med alla buggar, krascher, komplexitet och oändliga firmwareuppdateringar som det medför?

Det faktum att TV-apparater övervägande är delade upplevelser också begränsar hur "smarta" de verkligen kan vara. Det är svårt eller till och med omöjligt att leverera en intuitiv, anpassad upplevelse som fungerar för alla separata medlemmar i ett visst hushåll.

Med allt detta i åtanke kan jag inte låta bli att undra om den bästa vägen framåt kan vara att faktiskt göra tv-apparater dummare igen och lägga ut deras "smarthet" och operativsystem. Kanske till externa digitalboxar, eller ännu hellre, till enheter som mobiltelefoner och surfplattor som är mycket bättre lämpade att hantera dem.

Läs nästa: Så här styr du din TV med Alexa

Forskning visar gång på gång att fler och fler av oss "second screening" redan när vi tittar på TV, så varför inte helt enkelt återskapa TV:ns fullständiga operativsystem på telefoner och surfplattor så att de i princip blir avancerade fjärrkontroller för din TV?

Det är naturligtvis möjligt att den här typen av saker är precis vad OnePlus har i åtanke. Eller kanske märket verkligen har en hittills oanad insikt i TV-gränssnittsdesign som äntligen kommer att övertyga oss alla om att den ödmjuka glasögonlådan inte behöver vara ödmjuk längre.

Ärligt talat, jag hoppas att det gör det. Men det är rättvist att säga medan vi väntar och ser att historiens tyngd på allvar står emot den.